Justin Bieber - Novell - Chapter 4
Jag vaknade av att någon väckte mig.
" Aj, min rygg ", stönade jag samtidigt som jag försökte resa mig upp.
Justin stod och tittade på mig. Han hjälpte mig upp.
" Jag har ringt din mamma och Pattie ", hördes en annan röst säga.'
Jag fick syn på att mormor stod bredvid Justin. Jag nickade på huvudet och Justin hjälpte mig att resa mig upp. Jag frågade frågor om vart mormor hade varit och hon hade somnat när hon läste i en bok inne på sitt sovrum.
"Visst, tänkte jag och tittade med en sur blick på Justin."
Efter en stund kom en svart bil med svarta rutor, och hämtade Justin. Före han gick in i bilen vände han sig om och skrek "Förlåt" till mig. Det var då jag började minnas det där grälet på pizzerian. Jag hade blivit onödigt mycket arg.
Han skulle precis stänga bildörren när jag vände mig om och skrek hans namn.
Jag såg att han öppnade dörren igen och jag rusade dit. " Lämna mig inte här ", jag kommer inte få se dig på kanske flera år, och det sista vi gjorde var att bråka om ett litet meddelande på Twitter.
Förresten var det fel av mig att smygläsa inne på ditt Twitter-konto. Om jag aldrig hade gjort det, hade aldrig,
det här hänt, sa jag skamset.
Justin klev ur bilen och kramade om mig. " Det är inte ditt fel, Miranda ", sa han. " Jag skulle aldrig ha skrivit så heller. Jag var på dåligt humör och tänkte inte på dig, sa han. Sedan gick han in och satte sig och smällde igen dörren. Sedan åkte bilen iväg. Och Justin blev borta igen.
Jag och mormor vände på oss och skulle gå in då jag hörde en bil tuta. Jag vände mig om och Justin vinkade åt mig att komma dit. Han skrek att jag skulle skynda mig, när jag plötsligt fick se en hel hög med skrikande tjejer komma rusande mot bilen. Jag sprang så fort jag kunde.
" Mitt telefonnummer " sa han, och gav mig en vit lapp, som det stod, "Från Justin" på.
" Du får inte åka! " skrek jag efter honom.
Bilens däck började rulla och jag backade sakta därifrån. Aldrig hade jag varit så ledsen som jag var nu. Han skulle aldrig mer komma tillbaka.
" Miranda... det är klart att han kommer tillbaka " sa mormor.
" Om några 10 år kanske.. jag måste hem... " sa jag och hoppade upp på cykeln. Sedan cyklade jag iväg. Påväg hem till mamma.
Kommentarer
Trackback
