Justin Bieber - Novell - Chapter 17 (Sista delen) DEL 1
Prolog:
Justins perspektiv
-Miranda! Jag sliter låser upp dörren och och springer in i rummet. Förnstret står öppet och saker ligger här och där.
-Hur korkad får jag lov att vara, varför tänkte jag inte på att låsa fönstret! Jag måste hitta henne.
Nu måste jag först försöka lista ut vart hon är eller nej jag ringer polisen. Jag ringer polisen och berättar vad som har hänt. Han som jag pratar med säger att det har fått in samma beskrvning förutom om att personer har försvunnit av en mystik man men de har aldrig lyckats språra vart den där mannen tar vägen. Jag blir arg och ledsen och vill bara skrika åt polisen att de ska leta bättre men jag vill inte skrika åt honom. Jag säger tack och hoppas att de kan hitta de försvunna personerna snart. Jag sätter mig på sängkanten och tittar ut mot staden där bilar tutar, fåglar kvittrar och människor som går på gatan och har det trevligt. Tårar börjar rinna sakta ner för mina kinder. Kommer Miranda komma tillbaka? Snälla försvinn inte ifrån mig.
Jag går med en coca cola burk i min ena hand över den vita bron. När jag kommer till mitten lutar jag mig över räcket och stirrar rakt ner i det turkosa vattnet. Jag hade ringt polisen förut och nu var de ute och letade efter Miranda. Det var mitt felt alltihopa. Jag skulle ha stannat kvar i rummet. Jag går vidare ner till en grusväg som leder till en skog. Jag går i ungefär 20 minuter ungefär tills jag börjar skymta ett hus. Det ligger mitt ute i skogen. Jag går närmare. Man kan se en motorväg på vänster sida rakt igenom skogen. Men så stannar jag till och ser förvånat ned på marken. Blod? En röd vätska ligger utspridd ända fram till huset. Jag går närmare och ställer mig på några trappsteg, men när jag ska knacka på dörren upptäcker jag att den är olåst. Jag skulle aldrig bryta mig in i ett hus, men nu när jag fick se blodet har jag andra tankar. Jag trycker försiktigt ner handtaget och smyger in. Manröster hörs uppe på övervåningen. Det här var inget litet hus minsann, väldigt stort. Jag smyger upp för trappan mer och ända fram tills jag hör dem högt och tydligt.
-Kör henne till bassängen så kommer jag efter, säger den ena mannen.
-Visst , men vad gör vi med poliserna?
-Vi bestämmer en tid inatt då är det svårare att bli avslöjade.
-Haha, tänk att vi ska dränka en flicka i mörkret, vi tar prick klockan 12.
Det är det sista jag hör innan jag hör en dörr öppnas. Jag backar snabbt men på det sista trappsteget knackar det högt i trappsteget.
-Hallå? Någon där?
Jag sväljer tungt och springer till ett annat rum, där det finns en stor TV och en smutsig soffa. Jag gömmer mig bakom soffan och hör ytterdörren smälla igen, så jag smyger till trappan igen.
Det räcker med ett slag i huvudet och så ligger jag blixtstilla på golvet, så jag får vara försiktig. När jag ser en röd bil starta och åka iväg ser jag bakhuvudet på den ena mannen. Han har en svart mössa på sig. Jag smyger upp för trappan och får syn på en liten korridor med fyra dörrar i. Vem tror jag att Miranda är i då?
Plötsligt hör jag ett skrik och att någonting krossas innanför den tredje dörren. Den första dörren öppnas. Jag springer fram och gömmer mig i ett mörkt hörn bakom en garderob. Mannen har svart skjorta på sig och jeans. Han rycker ilsket upp den tredje dörren och jag hör ljudet av en örfil och en flickas skrik igen.
-Låt mig vara, jäkla gubbe! säger Miranda.
-Du ska hålla käften har jag ju sagt, men eftersom du pratar kan du få svara på lite frågor.
-Jag svarar inte på privata frågor, svarar hon kaxigt.
-Oroa dig inte, jag vill bara fråga lite om din pojkvän, du förstår, du förtjänar inte honom, så ful och opopulär du är.
-Han tycker inte så om mig!
-Inte? Han skickade ett sms till mig imorse. Du förstår det var han som bad mig göra detta, lilla vän.
Jag gapar och börjar känna mig riktigt irriterad.
-Du ljuger, du vet inte vad han brukar kalla mig! Han skriver alltid smeknamn i sms. Jag vet vad han hade kallat dig. Men det vet inte du.
Jag smyger till rummet och tar upp en planka som ligger mitt i vägen. När jag står i öppningen ser Miranda mig, men låtsas inte om det. Hon blir jätteglad, men bara så där glad som jag kan se.
-Vad hade han kallat mig då?
-Jag hade kallat dig en äcklig och elak idiot! skriker jag och smäller till honom med plankan, sedan rusar jag fram till Miranda och skär upp hennes rep med en kniv som ligger bredvid. Hon kastar sig i mina armar och kysser mig flera gånger.
-Jag visste att du skulle komma, Justin! skrek hon.
-Jag vet och förresten..han ljög om allt, du är den enda som betyder något för mig, förutom mina andra vänner du vet.
Hon ler så att jag får syn på ett sår på hennes läpp.
-Vad har hänt?
-Nej de rev mig med en sak där för jag spottade på en av dem.
Jag skrattar.
-Det var rätt om dem, men nu måste vi åka innan han vaknar.'
Jag tar hennes hand och springer ner för trappan och ser i ögonvrån mannen som ligger medvetslös på golvet, förhoppningsvis kommer han vakna upp i en ensam och tom cell.
-Justin, vi måste till sjön där de tänkte dränka mig, säger Miranda.
-Varför?
-Jo, de har en sak där som är mitt, som betyder mycket för mig. Väldigt mycket.
-Vi tar den där svarta bilen.
-Den tillhör en av männen så det är ingen fara, säger Miranda och ler.
Väl framme vid sjön går vi fram till bryggan, den är blöt så vi går försiktigt så vi inte halklar. Miranda fäller plötsligt en tår.
-Vad är det? säger jag och stryker bort lite hår från hennes panna.
-Mamma är inte här än, de har henne fånge här någonstans, jag vet inte var hon är.
-Det fixar sig, vi måste skynda oss, klockan är snart halv 10.
Vi letar och letar men ingen hittar någonting. Men när vi går längst ut på bryggan blir jag i knuffad och någon trycker ner mitt huvud så jag kommer inte upp, jag får panik men jag får ingen luft heller. Vattnet tränger in i mina lungor men tillslut kommer jag upp och drar hastigt efter andan.
-Justin!
Ovanför mig står en man. Jag tror det var han som åkte iväg med den svarta mössan och bakom står den medvetslöse mannen och håller i Miranda.
-Vad håller ni på med, fräser jag och simmar längre ut i vattnet föratt ingen av dom ska kunna trycka ner mig igen.
Kommentarer
Amanda
Fortsätt skriva, vill ha mer!! Det är jättspännande :) Du skriver så bra berättelser :) :) <3 <3 <3
KRAM
Svar:
Hannah
Mamma
Spennende...:) Men jeg har nesten glemt bort de andre kapitlene. Lenge siden du la ut den nå.
Svar:
Hannah
Amanda
Har du tappat bort din mobil? :O Hoppas du hittar den snart, jag tror inte jag har skickat några sms men då vet jag ifall jag skulle skicka några ;)
Kram kram <3 <3 :) :)
Svar:
Hannah
Amanda
Vi ska ju träffas på skype idag, och jag antar att du kommer hem tidigt men jag ska på utvecklingssamtal kl 13:45 och sen ska jag till sjukhuset för att kolla en sak, så vi får se när vi kan ses. Om du har hittat din mobil kan du väl sms:a mig? Så jag kan säga när jag är hemma. Det tar typ 3 min för mig att gå hem från sjukhuset eftersom vi bor mittemot det :P Haha.
Ses senare idag :) <3 <3 <3
KRAM
Svar:
Hannah
Trackback
