Mannen som tog mig binder mina händer med rep bakom ryggen och tjepar fast tjep för munnen. Han slänger in mig bak i bilen. Sätter fast mig med bilbältet. Kör snabbt iväg från lägen heten. Jag är rädd hela bilresan vågar knappt rör mig eller försöka ta mig loss. Tänker bara på vart Justin tog vägen. Varför var han inte i rummet? Han är väl inte död? Nej, det får han inte vara. Jag vänder huvudet mot bilfönstret, ser staden försvinna bakom oss medans gröna kullar, skog och buskar kommer fram istället. Morgondagens solstålar skymtar fram bakom en kulle. Mannen svänger av motorvägen till en liten grusväg. Det känns som om grusvägen aldrig tar slut men till slut skymtar jag ett hus lite längre bort.

 

När mannen stannar bilen utanför det röda huset mitt ute i ödemarken släpar han ut mig från bilen. Tar mig bakom huset där en lada står lite längre bort. Släpar mig dit. Jag börjar känna oro, något hämst kommer tta hända, jag måste göra något men vad? Jag börjar streta emot och försker ta mig loss men det är omöjligt, mannen är förstark och håller i min arm med båda händerna i ett stadigt grepp. Jag försöker komma på självförsvar jag sett på tv, men min hjärna vill inte riktigt fungera. Till slut kommer jag på att jag kan slå mannen mellan benen. Jag tar tag alla mina krafter och slår riktigt hårt, mannen släpper taget om mig rammlar ihop på marken. Jag börjar springa det snabbaste jag kan mot skogen som ligger ungefär 300 meter bort. När jag springer förbi ladan känner jag att någon hoppar på mig, jag slår i huvudet riktigt hårt. Allt blir svart, jag hör att mannen mummla någor för sig själv. 

 

-Miranda! Jag sliter låser upp dörren och och springer in i rummet. Förnstret står öppet och saker ligger här och där. 

-Hur korkade får jag lov att vara, varför tänkte jag inte på att låsa fönstret! Jag måste hitta henne. 

Nu måste jag först försöka lista ut vart hon är eller nej jag ringer polisen. Jag ringer polisen och berättar vad som har hänt. Han som jag pratar med säger att det har fått in samma beskrvning förutom om att personer har försvunnit av en mystik man men de har aldrig lyckats språra vart den där mannen tar vägen. Jag blir arg och ledsen och vill bara skrika åt polisen att de ska leta bättre men jag vill inte skrika åt honom. Jag säger tack och hoppas att de kan hitta de försvunna personerna snart. Jag sätter mig på sängkanten och tittar ut mot staden där bilar tutar, fåglar kvittrar och människor som går på gatan och har det trevligt. Tårar börjar rinna sakta ner för mina kinder. Kommer Miranda komma tillbaka? Snälla försvinn inte ifrån mig.